Ny sida framöver!

För er som har följt detta pladdrande kan göra det nu på http://www.suzannes.se

Välkomna dit!

Hälsningar Suzanne

Vad är det som händer i världen?

Detta är en bok av Fredrik Härén som jag kan rekommendera. Vi sitter fortfarande och skakar på huvudet och förstår inte riktigt vad som är på  väg att hända. Att Volvo exempelvis är illa ute är för mig inte alls något konstigt. Vi gör utomordentligt bra och säkra bilar. Men priserna är hutlösa jämfört med konkurrenterna. Vi har dyr arbetskraft i Sverige och glömmer bort att i andra delar av världen kan företagen inte bara få en billigare arbetskraft utan en mer kreativ arbetskraft. Med mer kreativ arbetskraft kan man även få en mer effektiva företag osv.

Jag kan även tipsa er om att lyssna på Fredriks föreläsning på kunskapens dag 2007 finns på youtube i två delar. 

Rätt eller fel?

Jag som privatperson är glad över att bankerna har tagit ställning till detta med kortavgifter.

enligt E24 är detta nu ett avtalsbrott och bankerna har varit noga med att uppmana sina kunder att rapportera in vilka som tar en extra avgift. Men som gammal butikschef så kan jag förstå den lilla företagarens dilemma. Det är inte billigt och ha en kortmaskin. Den kostar. Det är inget som är gratis. 

Men även om man har en liten verksamhet så kan man få snurr på detta. Jag skulle vilja kalla det att man kan göra en "café-kaffe-avgift". För alla vet ju att ett Café tjänar pengar på kaffe. Det är ju kaffet som får hela verksamheten att gå runt. Att kaffet i sig kostar inte mer än ett par kronor och att allt annat är påslag som sedan skall betala verksamhetens hyra, personal osv. Ju dyrare hyra desto dyrare pris tar de för kaffet. Vet inte om ni har tänk på det men så är det och ingen klagar direkt på det. 

Jag tycker med andra ord att självklart skall även små företag och verksamheter kunna erbjuda service med kortbetalning, men de får bli mer kreativa och komma på hur de skall hantera den kostnad som tillkommer. Är man en bra entreprenör så löser man detta problem. För er som inte har någon fantasi så kan jag bjuda på några tips.

För er med kioskverksamhet

1) Höj 1 kr på all tobak *

2) Höj 1 kr på allt godis *

3) Ta emot pantplaskor

4) Varför inte servera kaffe ( Se till att priset är minst 10 kr)

* Allt som är beroende framkallande som typ tobak och socker... gör att folk köper oavsett pris, de köper för att de är sugna

För er med pizzeria eller restaurang

1) Se till att alltid ha gott vatten med olika smaker som ni kan ta betalt för typ 3-5 kr

2) Pizza salladen kanske inte alls skall vara gratis? den kanske kan kosta 5 kr

3) Gör roliga dippsåser som man kan ha som tilltugg ( dessa kanske kostar typ 10 kr och göra inköp men man kan ta 25 kr betalt för dem)

4) Bake-off ( Sälj pizzadeg för 10 kr ) Låt kunderna prova att göra sin egna pizza hemma. Pizzadeg är inte dyrt ( inköp någon krona ) 

Enkelt är ju att nöjda kunder kommer tillbaka. De kommer att köpa pizza i den lilla lokala pizzerian, men de kommer även försöka göra sina egna. Man skall inte vara rädd för konkurrens, det är bara utvecklande. Det tvingar oss bara att tänka till och låta oss vara kreativa.

Så mitt slutord för detta är. Är det rätt eller fel? Jag tycker det är rätt att bankerna gör något åt det. Jag tycker det är upp till småföretagarna att vara kreativa och ta betalt för sina tjänster på andra sätt. 

Blogger eller Wordpress?

？

Nu funderar på jag hur jag skall bygga min nya hemsida och hur den skall se ut. Man märker att saker och ting har förändrats. När jag började göra en hemsida på 90-talet då var det till att knacka html-koder för glatta livet. Sidorna var inte alls snygga. Men de var funktionella för den tiden. Man skrev lite om sig själv vad man hade för intressen och man lade upp lite kort. Men det var typ allt. Har sedan ett par år sedan fuskat lite och har en hemsida som jag tyvärr inte riktigt har haft tid och underhålla men den finns. Den ser bättre ut än en 90-tals sida, men det är långt ifrån klar.

Vad jag funderar på idag är ju att hemsidorna har förändrats, vårt internet har förändrats, framför allt de som använder internet har förändrats. Från att använt internet som informationskälla så har något hänt. Man är mer aktiv själv och deltar på "nätet". Man är mer en producent än bara en informationssökare. Man är själv med att sprida information och detta påverkar naturligtvis även hur vi hanterar hemsidor idag.

Alla vill ha sidor där de får många besökare och många som kommenterar och tycker till. Vi har idag fått ett mer integrerat internet och med alla sociala medier som finns så har nätverkandet blivit mer och mer populärt. Bloggen har blivit något som alla vill ta del av på ett eller annat sätt. Alla är idag med och skriver en del av världshistorien. Alla är med och påverkar.

Men tillbaka till min fråga. Hur skall jag utveckla min hemsida? Det finns en djungel av olika sätt jag har iallafall kommit fram till att Blogger som jag har nu eller  Wordpress är det som jag funderar på. Har någon åsikter säg till! :)

Att vara kreativ skall vara en lek...

Rolig och bra föreläsning av Tim Brown

Moraliskt dilemma

Nu sitter jag och skriver och har kommit till en punkt som jag känner är jobbig. Jag skall skriva om teknik och prylar. Sånt som jag i vanliga fall älskar. Men räknar man som läsare att jag skall skriva om Telia bara för att jag jobbar där? Räknar min arbetsgivare att jag skall skriva om Telia bara för att jag jobbar där? Suck. Jag vill inte produktplacera utan någon mening. Men jag skriver ju inte boken bara för att jag jobbar på ett Telia. Jag skriver ju boken för att jag är jag. För att jag har en historia som vill komma ut.

Får fundera lite på detta. ...

Dödligt allvar...

Nu sitter jag och håller på med slutet på min bok. Jag har faktiskt hunnit skriva en hel del. Många tårar och många tankar har jag vridit på inte bara en gång utan miljarder gånger. Jag har vänt ut och in på mig själv så många gånger så jag knappt vet längre vem som är jag och vem som är karaktärerna. Men nu har jag en vecka kvar. En vecka att samla samman allt och försöka knyta ihop säcken.

En sak har jag lärt mig nu när jag har varit själv här uppe. Drömmar är till för att uppfyllas. Drömmar är ett sätt att orka med livet. Om man inte har några drömmar så har man inget att se fram mot. Har man inget och se fram mot, ja vad har man då i livet? För mig som är en drömmare, visionär så är detta bland det viktigaste som finns. Den är en del i mitt liv och framför allt så inser jag att detta är en anledning att livet är så värt och leva för.

Mitt liv, det känns konstigt och säga så men det är ju sant. Är inte någon dans på rosor. Men vems liv är det? Jag inser att hela mitt liv har jag fått kämpa för något. Jag har inte kommit dit jag är idag utan alla uppoffringar. En del saker som jag har offrat är mig själv. Det är väl det som jag kanske ångrar ... att jag inte har tagit mer vara på mig själv. Men förändringar är bra har jag hört. Det är kryddan i tillvaron så nu skall här ändras!

Laddar för att skotta...

Om man bor i Norrland så undrar jag hur man orkar med allt skottande, allt mörker. Jag tycker det är på gränsen till självplågeri. Jag har konstaterat att jag är inte den människan som skall befinna mig här under vinterhalvåret. Sommaren är säkert jättefin, men allt mörker och all kyla. Nej usch. Jag ser fram mot mitt vardagsliv i blaskiga Göteborg. Jag får erkänna jag är en storstadstjej men Stockholm lockar inte som kanske NY eller någon annan storstad. 

Bara det inte är så kallt som här känns det just nu. Jag laddar för att ta på mig alla kläder gå ut och skotta. Åka ner till byn handla lite och invänta besök från Lotta som skall komma upp och hålla mig lite sällskap det skall bli jättekul. Har ju inte träffat en människa på flera veckor och det känns konstigt men ändå så tycker jag tiden har gått fort. Hmm.. låt se ja det är snart en månad sedan jesus så fort tiden har gått.

Ja, jag har klarat detta med. Ensamhet är inte så konstigt eller svårt. Lite jobbigt ibland men vad i livet är inte det? Värst är på nätterna när man inte kan sova. Nu har jag visserligen haft turen att jag kan skriva då men ändå. Kommer bli en chock när jag kommer tillbaka till vardagen när man skall gå lägga sig tidigt och upp och jobba. Ibland funderar jag skarpt om livet skall vara så? Eller om man skall försöka njuta mer och bara vara. När man var yngre var det lättare än nu. Nu är det ju tänkt att man som vuxen skall ta ansvar och allt sånt som medföljer.

Men som sagt det finns mycket värre saker i livet! :)

NU är det tungt..

Jag sitter och försöker skriva och fokusera. Men det är massa tankar i huvudet samtidigt. OM man har två hjärnhalvor varför kan man bara inte välja vad som skall vara i vilken halva och så frysa den informationen en stund eller så. Jag vet ju varför saker och ting händer i boken jag är bara rädd för att det skall bli massa dravel emellan. Det är ju inte nått som jag själv som läsare skulle vilja ha. Jag vet att när jag har läst böcker som är lite för mycket pladder så blir man nästan bara irriterad. Tänkte jag får använda min blogg för pladder och min bok för mer genomtänkt och vårdat språk. 

Men jag funderar ändå på hur mycket man som läsare vill veta om man gillar att rätt mycket få fundera ut saker själv eller om man skall servera allt... ja detta blir kvällens tankar..

Förnuft eller känsla?

Jag har funderat rätt mycket på hur man skall bestämma olika beslut i sitt liv. Hittills har jag levt mycket på att beslutat viktiga beslut utefter mina känslor. Detta inser jag inte allt har varit bra. Det har gett mig en hel del problem och jag förstår att lite mer förnuft hade väl kanske inte varit fel. Men att ändra på sig själv och tänka tvärtom och utgå ifrån förnuft istället för känsla är inte alltid enkelt men ibland är det är det ett måste för att man skall orka överleva.

Man måste inte ha känslor i allt man gör. Även om det till viss del kan vara en fördel. Jag har  varit lyckligt lottad som alltid har fått möjligheten att jobba med sådant jag tycker är kul. Har jag tröttnat eller tyckte det har varit fel så har jag bytt jobb till något som jag har tyckt varit kul. Det har varit rätt enkelt. Min enkla filosofi är att om man tycker något är kul, blir man oftast bra på det och blir man bra så får man också rätt bra förutsättningar till att utvecklas vidare. Detta kanske inte alltid är förnuftigt, utan oftast styrt helt på känslor.

Likaså är jag i olika typer av relationer till människor. Jag väljer att umgås med de personer som jag tycker om. Även om jag vet att de kanske inte alls är bra för mig. En del människor tar så mycket energi och ger oftast inte någonting tillbaka. Där önskar jag att mitt förnuft styrde mig oftare och hjälpte mig att avgöra och selektera bort de som är "onyttiga" för mig snabbt så att jag inte hinner skaffa mig någon känslosam relation. En del som kallar sig vänner är det oftast bara när det passar dem själva. För mig är det så mycket mer. En riktigt vän för mig finns där jämt i både framgång och när allt bara skiter sig.

När jag vart riktigt dålig och långtids sjukskriven lärde jag mig en hård läxa. Då jag mådde som sämst var det väldigt få som förstod hur illa det verkligen var ställt med mig. Än idag har jag sviter från det. Jag har fortfarande problem med att ibland få torgskräck. Svårt att tro det om en så social som mig men det är sant. Jag har fortfarande ibland stressångest som kommer fram i olika situationer. Men jag har lärt mig att hantera detta. Det jag vill komma till är att när jag var som sämst var det många som inte ville eller orkade lyssna när jag väl ville prata om det. De slog bort det genom att säga " Det går över" eller " Det kan ju inte vara så farligt!". 

Då när jag behövde deras stöd och förståelse backade de oftast ifrån mig. Det tycker inte jag är riktig vänskap. Då jag ofta lägger mycket känslor i saker och ting blev jag naturligtvis väldigt ledsen över att upptäcka att vänskapen inte alls värderades på samma sätt från en del vänner. Detta var bara exempel på olika situationer där jag klamrat mig fast vid en vision eller en övertygelse om att alla människor är goda och att alla tänker som jag. Nu är jag äldre och inser att alla är inte som jag ( jag har aldrig en baktanke, vill jag ha något från någon så säger jag det, det brukar kallas ärlighet). Alla är inte goda utan många har alltid en baktanke om varför de gör olika saker. Det smärtar. Jag är inte blåögd längre, det var jag när jag var ung. Då trodde jag verkligen alla om gott. Nu är jag mer skeptisk.  Jag gör mina val. Jag önskar bara att jag vore lite bättre på att dra gränsen bättre på att inte försätta mig i situationer som gör det komplicerat för mig.

Så mitt löfte till mig själv är nu skall jag bryta mitt tidigare beteende och börja tänka lite mer förnuftigt. Det optimala är naturligtvis en balansgång mellan förnuft och känsla men då jag har har handlat helt utefter känsla kan det vara nyttigt och göra lite tvärtom. Mer energi till mig!

När är man egentligen stor?

Jag har funderat på när är man egentligen stor? När jag menar stor menar jag stor nog att kallas vuxen. Jag kommer ihåg när jag var liten då pratade jag om att jag minsann skulle bli en ung mamma. Jag ville skaffa barn när jag var typ arton år. Var man äldre var man ju hur gammal som helst men när man var arton så var man precis lagomt gammal. Man var stor men ändå inte. När jag var i tidig tonår så längtade jag efter att bli femton. Det fanns ju så mycket man fick göra då. Man fick ju se vuxenfilmer, köra moppe och man vart ju byxmyndig. Man skulle välja vilken inriktning på utbildning (gymnasiet) och man skulle börja planera för framtiden. Men var man stor nog?

När jag väl hade fyllt femton längtade jag efter att bli arton. Då blev man ju myndig. Man fick köra bil, man fick rösta, man fick skaffa kreditkort och lån, man fick dricka alkohol på krogen, men var man stor nog? 

När jag fyllde arton år insåg jag att jag var stor men inte stor nog. Jag fick ju inte köpa alkohol själv på systemet, men jag var stor nog att köpa det på krogen. Jag insåg att jag absolut inte var stor nog att skaffa barn. Jag flyttade hemifrån och började läsa vid Uppsala Universitet och tyckte att livet hade precis börjat. Mycket hände men jag längtade till jag skulle bli tjugo då minsann skulle jag vara stor nog.

När jag fyllde tjugo så kände jag att det var inte så stor skillnad. Jag visste fortfarande inte vad jag ville jobba med när jag skulle bli "stor". Jag kände mig fortfarande förvirrad. Jag hade visserligen gått på ett par rejäla smällar och lärt mig vad motgångar var för något. Men jag var absolut inte stor och jag skulle absolut inte skaffa barn. Först av allt ville jag bli klar med min utbildning och bli någonting. Då skulle jag bli stor nog...

När jag var tjugotre fick jag erbjudande om förberedande forskartjänst och blev rädd. Jag tyckte jag var för ung för att forska. Jag kunde väl inte sitta och fundera ut hur människor hade tänkt och levt för flera tusen år sedan när jag själv inte hade börjat leva. Jag tackade nej och började jobba. Tänkte jobbar jag ett par år så får jag erfarenhet och kan skaffa mig bättre jobb och framför allt kanske jag kommer på med vad jag vill bli när jag blir stor.

Jag var då även sambo och kände att nu började jag plocka på en hel del vuxenpoäng, men jag kände mig långt ifrån stor nog.

När jag fyllde tjugofem hade jag världens kris. En del kallar det just för tjugofemårskris.. jag kallade det för livskris. Jag mådde dåligt i nästan ett halvår. Det kändes som hela livet skulle ta slut för att när man väl fyllde tjugofem så var man ju hur gammal som helst. Men jag överlevde krisen. Jag insåg att jag var inte så gammal framför allt så var jag inte stor nog.

Med tanke på hur dåligt jag mådde när jag fyllde tjugofem var jag rustad för en ordentlig trettioårskris. Men det gick bra. Jag hade till och med överlevt en jobbig separation, en konkurs på mitt företag, samt bytt jobb. Men jag hade min familj, massa goda vänner omkring mig och jag mådde rätt bra. Jag började känna mig vuxen men inte stor nog.

Men någonting har hänt.. det har gått ett par år till och jag ser en förändring, jag har nu slutat och längta. Jag väljer att leva i nuet istället. Livet är alldeles för kort för att slösas bort. Nu lever jag mitt liv... jag äter godis när jag vill, jag går och lägger mig när jag vill, jag bestämmer själv vad jag vill köpa eller vad jag vill göra. Jag är nog nu stor. Jag är nu beredd på att kallas vuxen.