Tack Veronica!

Jag har under helgen skrivit lite på min bok. Det har varit jobbigt. Fick klart nästan ett helt kapitel, suck. Detta kommer bli en jobbig resa, men det visste jag ju från början. Det var ju inte någon nyhet för mig direkt. Det var ju detta som var anledningen till att jag började skriva från första stund, att få ut saker från mig själv som jag inte vågar eller har vågat prata om.

Efter många år av förnekande är det nu dags att börja bli ärlig, iallafall mot mig själv och det är riktigt jobbigt. Jag är långt ifrån perfekt, jag är ju en människa. Jag har alldeles för stora ambitioner och alldeles för högt uppsatta mål på mig själv. Men en sak håller jag på att lära mig, trots allt så älskar jag livet. Framför allt börjar jag tycka om mig själv igen efter många år där jag har stängt in mig själv i garderoben. Nu har jag fokus på mig själv och på vad jag vill göra med mitt liv och det känns väldigt bra.

Nu handlar inte hela boken bara om mig själv utan det är en deckare men delar av den är naturligtvis hämtat från mitt eget liv med mina tankar och funderingar. Igår när jag satt och skrev så lyssnade jag på Veronica Maggios låt 17 år och fick en ruggig inspirationskick. 

Så tack Veronica! Tack för min helg-inspiration!